Jag har skrivit tidigare om detta: Sverige var fram till 1990-talet ett av de mest jämlika länderna, men sedan har något hänt - inkomstskillnaderna ökar. Och frågan man kan ställa sig är varför? När ett samhälle dras isär genom ökade skillnader händer någonting, med oss människor, med våra samhällen, med våra värderingar. Stora inkomstklyftor urholkar den sociala sammanhållningen, raserar tilliten mellan oss, och undergräver medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.

I spåren av de växande klyftorna skapas en otrygghet som är grogrunden för mång av våra sociala problem, som till exempel en ökad social oro och instabilitet i de hårt segregerande förortsområdena. Det är också ett faktum att ojämlika och otrygga samhällen ger utmärkt näring åt framväxten av högerextrema och främlingsfientliga partier.

I allt detta så står ofta politiken utan svar. Vi i fackföreningen har ett stort ansvar att driva på en progressiv politik för att utjämna skillnader i vårt land.

En av några förklaringar till de ökade klasskillnaderna är att vi haft 25 år med en ökad förmögenhetskoncentration till de rikaste hushållen. Vi har fått en gradvis försvagning av välfärdsstatens omfördelade effekter, en urholkad progressivitet i skattesystemet, en lägre organisationsgrad, och därmed ett minskat inflytande för facket. Löneskillnaderna mellan olika löntagargrupper har vuxit. Vi kan se att skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare ökar, inte bara i lön utan också anställningstrygghet. Att detta är utmaningar för en arbetarrörelse, och tar inte arbetarrörelsen dessa frågor på allvar så börjar kräftvändningen. Precis som den gjort i andra europeiska länder där socialdemokratiska partier närmast har blivit utplånade av väljarna. Jag är ganska så övertygad om att denna utveckling i mångt och mycket beror på att det har bedrivits en alldeles för utsuddad politik.

Jämlikhet i betydelsen social och ekonomisk utjämning har kraftigt tonats ned i flera partiers program. Det har ersatts av ett rättvisebegrepp som tar sin utgångspunkt i enskilda individer med betoning på lika möjligheter och chanser. Det pratas ofta om livspusslet ur ett individuellt perspektiv. Det talas i dag aldrig om klasskillnader. Efter mer än 20 år av ständigt växande klyftor är det hög tid för arbetarrörelsen att ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan. Det är viktigt att dagspolitiken på centrala områden kan bidra till minskade orättvisor.

För övrigt anser jag att det finns alldeles för många arbetarfientliga och fascistiska partier.

Länk till om oss/avdelningarnas-tidningar

Följ en av våra medlemmar som är på väg till Genève och ILO-konferensen. Marcus är elev på Genèveskolan.

Marcus blogg finns här. https://minfackligavardag.wordpress.com/

Ingen har väl undgått att vi gjort ett nytt avtal, ett avtal för tre år framåt. Vi kan tycka att det är i längsta laget men det finns en viktig sak i detta avtal som inte funnits tidigare på hela LO-området: Det finns en låglönesatsning. och den finns i tre år framåt och den finns främst för kamrater i låglöneförbund. Det finns de i dag de som påstår att det inte längre finns någon arbetarklass. Då kan man fråga dem vem som ser till att hämta soporna, tar hand om deras gamla mamma, bygger deras hus, tillverkar pappret till deras kopieringsapparater. Vem som kör bussen de åker med, städar barnens skola eller lagar maten på restaurangen. Det är den svenska arbetarklassen. Det är LO-förbundens medlemmar som ser till att vardagen och livet fungerar och det är dem årets avtalsrörelse handlar om. Och det är de som tjänar minst som ska ha lite mer, enkel facklig solidaritet. Och detta tycker vissa rejält illa om, speciellt de som säger att det inte längre finns någon arbetarklass i Sverige.

Det har väl inte undgått någon heller att major Björklund, han i Liberalerna, de som har en snopp som partisymbol om man vrider den ett kvarts varv, är ute och härjar om strejkrätten. Den måste tydligen begränsas för jobbens och välfärdens skull. Nu får det vara nog med okynnesstrejkande som kostar företagen en massa pengar, basunerar han ut på militäriskt maner.

Att fackförbund tillåts strejka är en grundläggande del i den svenska modellen. Lika grundläggande som att arbetsgivarna tillåts att använda lockout (utestängande av anställda från arbetsplatsen). Men det senare är inte Liberalerna lika intresserade av att begränsa. Att Sverige plågas av en massa strejker som hotar jobben och välfärden är en lögn. Sverige strejkar nästan minst i Europa taack vare starka fackförbund, kollektivavtal och den i avtalen inbyggda fredsplikten. Lönebildningen och den svenska modellen fungerar bra. Hittills har inte en enda strejkdag används i årets avtalsrörelse och det visar att när vi inom fackföreningsrörelsen är eniga, ja då har vi kraft och styrka att driva igenom en låglönesatsning till de som har det sämst.

Svensk Näringsliv och högern har drivit frågan om inskränkningar i strejkrätten i mer än 20 år. Det handlar om inte om något plötsligt infall på Liberalernas partikansli, det här är en del i en tydlig politisk agenda - att bryta ned den svenska modellen. En begränsning av strjkrätten är att avväpna fackföreningsrörelsen och skulle fullständigt förskjuta makten över arbetsmarknaden till näringslivet och arbetsgivarna. Vilket, så klart, är Jan Björklund och Svenskt Niringslivs mål. Strejkrätten behöver inte begränsas. Jan Björklund däremot... han skulle behöva begränsa sig.

För övrigt så anser jag att det finns alldeles för många arbetarfientliga och fascistiska partier.