Ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan
Den snabbt växande ekonomiska och sociala ojämlikheten har utvecklats till ett av de mest typiska dragen i de rika ländernas samhällsutveckling. I Sverige har klyftorna vuxit snabbare än i många andra länder. Inkomsterna för höginkomsttagare och de rikaste hushållen har med råge dragit ifrån inkomsterna för grupper som ligger i mitten av inkomstfördelningen. Dessa har i sin tur haft en klart bättre inkomstutveckling än låginkomsttagare. De rika har blivit rikare samtidigt som andelen fattiga hushåll har fördubblats sedan mitten av 1990-talet.
Inte minst har inkomstklyftorna mellan dem som har ett jobb och dem som är beroende av ersättningar från olika socialförsäkringar (inkl. arbetslöshetsförsäkringen) ökat kraftigt - i allt väsentligt ett resultat av nedrustningen av olika socialförsäkringar som ska ge ett fullgott inkomstskydd för dem som inte arbetar. Även förmögenhetsskillnaderna ökar mycket snabbt med en stark kapitalkoncentration till de allra rikaste hushållen. Det är inte bara den ekonomiska ojämlikheten som ökar utan även andra sociala och klassmässiga skillnader förstärks på olika områden: den ökade tudelningen av arbetslivet, förstärkningen av boendesegregationen och oacceptabla skillnader i hälsa mellan grupper med olika utbildning och inkomster.
Idag kan det skilja fem till sex år i medellivslängd mellan en högutbildad tjänsteman och en lågutbildad arbetare (högst grundskola). Dagens hälsoklyftor, som är starkt relaterade till inkomstskillnaderna, har cementerats under en längre period. Ungdomar och personer med utländsk bakgrund som har jobb som kräver en kort utbildning är ofta arbetande fattiga och tvingas därför leva under fattigdomsgränsen trots att de har ett jobb, eller ibland flera. Detta är en för socialdemokratin helt oacceptabel utveckling.
Det finns många förklaringar till de ökade klasskillnaderna: omkring tjugofem år med massarbetslöshet, den ökade förmögenhetskoncentrationen och de stora kapitalinkomsterna hos de rikaste hushållen, en gradvis försvagning av välfärdsstatens omfördelande effekter, en urholkad progressivitet i skattesystemet, en lägre organisationsgrad till, och därmed ett minskat inflytande för facket. Löneskillnaderna mellan olika löntagargrupper har vuxit till följd av strukturella förändringar i ekonomin, som delvis beror på den ökade globaliseringen och den digitala tekniken.
Allt flera tunga bedömare, som OECD och Internationella Valutafonden, lyfter allt oftare fram ojämlikhetens stora samhällsekonomiska kostnader och allvarliga problem för folkhushållet. Ojämlikheten leder till ett alltmer polariserat samhälle som skapar dyra och stora konflikter mellan olika grupper. På sikt leder också ojämlikheten till lägre tillväxt. Även i det korta perspektivet kan tillväxten försämras eftersom ökade inkomstskillnader försvagar efterfrågan i ekonomin. Ojämlikheten minskar också vissa ungdomsgruppers möjligheter till utbildning och begränsar därmed deras utrymme att välja yrke och livsbana.
Stora inkomstklyftor urholkar den sociala sammanhållningen och undergräver tilliten mellan människor och medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner. I spåren av de växande klyftorna skapas en betydande otrygghet, som är grogrunden för många av våra sociala problem, som en ökad social oro och instabilitet i de hårt segregerade förortsom-rådena. Ojämlikheten kan också leda till ett ökat motstånd mot nödvändiga struktur-förändringar i ekonomin samtidigt som den ger vind i seglen för olika protektionistiska strömningar i befolkningen. Det är också ett faktum att ojämlika och otrygga samhällen ger utmärkt näring åt framväxten av högerextrema och främlingsfientliga partier.
Efter mer än 20 år av ständigt växande klyftor är det hög tid för arbetarrörelsen att ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan. Det är viktigt att dagspolitiken på centrala områden kan bidra till minskade orättvisor, och den nuvarande regeringen har också har tagit flera steg i denna riktning. Men för att verkligen ta initiativet i jämlikhetsfrågan krävs det att social-demokratin tillsätter en arbetsgrupp inom partiet som får ett brett mandat att göra en översyn av hela jämlikhetsfrågan. Det var också så man gjorde när man för nästan 50 år sedan tillsatte en jämlikhetsgrupp under Alva Myrdals ledning. En arbetsgrupp som tar sig an 2000-talets fördelningspolitiska utmaningar bör ha några grundläggande uppgifter: att kartlägga ojäm-likheten och dess bakomliggande orsaker, redovisa förslag till en skärpning och utveckling av de politiska verktyg som används för att bekämpa ojämlikheten, och presentera konkreta åtgärder som kan förebygga och motverka en ökad ojämlikhet.
Peter Persson, riksdagsledamot (s), Niklas Karlsson, riksdagsledamot (s), Anders Österberg, riksdagsledamot (s), Arne Kjörnsberg, tidigare riksdagsledamot (s) och ordförande i Finans-och skatteutskotten, Bo Bernhardsson, tidigare riksdagsledamot (s), Matts Jutterström, ordförande i Pappersindustriarbetareförbundet, Stefan Carlén, chefsekonom och utredningschef på Handelsanställdas förbund, Lisa Bengtsson, tredje vice ordförande i Kommunalarbetareförbundet, Levi Svenningsson, skribent, Anne-Marie Lindgren, skribent och tidigare utredningschef för Arbetarrörelsens Tanke-smedja och Christer Persson, fristående utredare och författare.