Högt spel om människors trygghet

När till och med Arbetsdomstolen har farhågor om lagförslaget kring ett nytt anställningsskydd borde det vara självklart att ta till sig av kritiken innan besluten hastas fram.

Att införa ett förbud för parterna att avtala om bättre anställningsskydd är helt oacceptabelt. Det är inget annat än ett kraftigt ingrepp i den fria förhandlingsrätten.

De flesta inser säkert att det kommer att bli ändringar i lagen om anställningsskydd, för oss är det inte längre möjligt att stoppa det. Lagstiftningsprocessen behöver tas på allvar och det förslag som nu ligger behöver ändras. Prestige eller arrogans har ingen plats här.    

Kollektivavtal är ett förhandlingsresultat och i grunden en kompromiss där det är vanligt att en hel del tillämpningsproblem lämnas obesvarade. Detta är naturligt då parterna inte alltid kan, alternativt inte hinner, enas om alla detaljer. Tolkningar och tillämpningar kommer med tiden i efterföljande förhandlingar.

Vid framtagande av lagstiftning gäller däremot helt andra kvalitetskrav och en lag ska kunna tillämpas i en mängd olika situationer och fungera i redan existerande regelverk. När ett lagförslag grundar sig i kompromisser blir det hål i regelverket som sedan tolkas utanför vår kontroll. Det normala är att lagen utgör botten, en miniminivå, och utifrån den kan parterna avtala om bättre villkor för de anställda.

Inte bara vi har varit kritiska mot det lagförslag som kommit ur de så kallade las-förhandlingarna. Den allvarligaste kritiken riktas mot den del av förslaget som gör det möjligt att i kollektivavtalets form avtala om saklig grund (i förslaget sakliga skäl).

I en första anblick borde det här vara något som vi vill, men nu läggs det ett tak på, vilket inte ger utrymme att förbättra anställningsskyddet. Samtidigt frångås det normala, där lagen utgör en miniminivå genom att det öppnas upp nedåt, det blir bottenlöst. Parterna ges möjlighet att i praktiken avskaffa anställningsskyddet.

Att göra så med en skyddslagstiftning är inte bara omodernt utan också ett högt spel med människors trygghet. En trygghet som inte kan kompenseras.

När arbetsdomstolen är en av de största kritikerna bland remissinstanser är det helt orimligt att gå vidare med nuvarande framhastade lagförslag. I stället borde det vara självklart att lagstiftningsprocessen kring förändringarna av las pausas och att lagstiftaren tar till sig av de remissyttranden de fått in.

Om förnuftet segrar och pausen infinner sig är det också lämpligt att LO som lämnats utan inflytande tas med i utformandet framåt.

Svensk arbetsmarknad förtjänar bättre än det här – det gör Pappers medlemmar också.