Petters och Saras död skapar inga rubriker

Pandemin har fått oss att verkligen bry oss om varandra. Bra! Samtidigt får det mig att tänka på en annan, ständigt bortglömd epidemi – drogdöden.

Covid-19 har varit här ett tag nu, och det är fortfarande högst osäkert när vi kan återgå till det sociala liv vi önskar. Nästan alla tänker på hur vi ska agera för att begränsa spridningen av smittan, och all den smärta och tragik den för med sig. Vi kan inte på långa vägar andas ut, men kanske ser vi nu en bra trend.

När epidemier härjar tar Sverige fram det bästa i vårt land gällande tydlighet, ansvar och målbilder. Vi engagerar, vi utreder, vi rekommenderar, vi spårar smitta, vi skyddar. Allt det där som måste göras för att få rätt nivå på kurvorna så sjukvården ska hinna med. Det är dagliga presskonferenser med alla inblandade, det är kritiska frågor från media. I tv-studior analyserar experter från alla håll och kanter. Bra!

Samtidigt finns epidemier som vi inte uppmärksammar. Jag kommer ihåg när Petter berättade för mig hur det började. Han var runt 13 år och det var mest en slump vilka han hängde med på rasterna. Att han träffade de där äldre killarna och för första gången rullade en spliff (marijuanacigarett). Sedan gick det fort och han tyckte det var häftigt, spännande och kul. Han blev snabbt en i gänget.

Sara berättade om missbruket i familjen och hur hon blev kär i en äldre kille som hon ville hjälpa. Han introducerade henne till drogerna. För henne gick det också fort.
Petters och Saras död skapade inte några rubriker. Kring missbruk finns många åsikter, men hur har vi det med smittspårning, kontroll och förebyggande arbete? Hur tänker vi kring smärta och tragik som följer i spåren?

Gällande Petter och Sara analyserades inte smittovägarna. Där mobiliserades inte samhället och krisberedskapen lyste med sin frånvaro. Inga ungdomar i riskgrupper hölls under ständig uppsikt. Möjligen skickades en polispatrull ut. Kort sagt, knarket tycks inte vara en samhällelig fråga som rör oss alla.

Petter och Sara var unga människor. Och unga människor är vår framtid. Vi känner till drogernas epidemiska spridning. Varför mobiliserar vi inte mer? Frågan fastnar i tekniska återvändsgränder gällande vikten av personlig integritet, ersättningspreparat och andra mindre viktiga frågor. Samtidigt får knarket härja fritt.

Många har kunskap om vad som behöver göras men mobiliseringen uteblir. Tanken slår mig att det är anledningen till döden som är skillnaden. Ett samhälle där någon är mindre värd än en annan är inte tillräckligt bra.

Pappers ska i alla fall inte göra skillnad på människor. Allas lika värde är inte bara ord, det är något vi står för varje dag.