Dold statistik kan kosta liv

Att företagen inte längre vill dela med sig av statistiken för skador och tillbud i pappersindustrin är oroande, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

Risken att skada sig, eller på annat sätt drabbas av arbetets baksida, finns på alla arbetsplatser. Ibland får människor betala med hälsa eller liv. Vem som ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall är klart och tydligt. Arbetsmiljöansvaret vilar hos arbetsgivaren.

Vilka resurser som behövs för det arbetet är olika. På en stor arbetsplats som ett massa- eller pappersbruk krävs att vissa arbetar del- eller heltid med att säkerställa att andra ska kunna vara och känna sig trygga. Arbetsgivaren får utse vilka de vill. Ofta väljs en arbetsmiljöingenjör och kanske ytterligare någon person. Enligt mig blir det då ganska lamt och teoretiskt.

Fackliga skyddsombud har däremot möjlighet att bidra med känslomässig övertygelse, med kravställande och ifrågasättande. Vara lite obekväma, i strävan att företräda arbetskamraterna på bästa sätt.

Just nu pågår det dock, på lite olika plan, två saker som oroar. Den ena är att allt fler företag inom massa- och pappersindustrin väljer att inte använda PIA, pappersindustrins system för hantering av arbetsskador och tillbud.

Systemet innehåller en lång rad användbara delar, bland annat en databas med mycket arbetsskadestatistik. Nya händelser delas dessutom, så att vi inom branschen kan lära av varandra.

Tyvärr verkar den viljan att hjälpas åt för att minimera olycks- och dödsfall på jobbet nu vara begränsad. Vill de stora koncernerna i stället hålla sin, antar jag, dåliga statistik hemlig?

Några hållbara ekonomiska incitament för att inte vara en del av PIA-arbetet finns inte. Om ett företag jobbar systematiskt och idogt med arbetsmiljöförbättringar har det inget att skämmas över och heller inte att dölja. Om det är företagens renommé som riskeras och man i så fall skyddar, hellre än att hjälpas åt, så väljer man att riskera människors liv och hälsa.

Det andra orosmomentet är att några högerpartier funderar i extremtermer som att skyddsombud ska utses av arbetsgivaren och i framtiden inte ha den fackliga organisationen i ryggen, när kravet på en bättre arbetsmiljö ställs på sin spets. Den dagen försörjningen riskeras kommer få våga stå på sig mot arbetsgivaren. Att vara skyddsombud är, och ska vara, ett fackligt uppdrag.

Endast så blir rösten stark och så kan kraften i hela organisationen användas för en bättre arbetsmiljö.
Låt arbetsmiljöveckan, med start den 23 oktober, handla om hur vi kan ge skyddsombuden mer kraft och lägg fokus på ett branschsamarbete som ökar i styrka.