Många tycker att Sverige är ett bra land att leva i. Och visst är det så i förhållande till andra länder runt om i världen. Men allt är inte gott, och vissa saker har faktiskt utvecklats åt helt fel håll. En sådan sak är jämlikheten. Den har minskat och inte ökat.
Jag minns att Socialdemokraterna hade en paroll som hette ”Ökad jämlikhet” någon gång på 70-talet. Det var ingen dum paroll, även om jag då tyckte att den var lite mossig. Och hur skulle vi kunna öka jämlikheten? Endera var det jämlikt eller så var det inte det.
Sverige var fram till ungefär 1980 ett av de jämlikaste länderna i världen sett ur inkomstskillnader. Efter 1980 har skillnaderna ökat. Inte bara i Sverige utan faktiskt i hela världen.
En bidragande orsak är beslut om omläggning av skatter och pensioner, ändrade regler på arbetsmarknaden och förändringar i trygghetssystemen. För det bär alla partier skulden.
Högeralliansen finansierade skattesänkningar med att gröpa ur socialförsäkringsskyddet. Den generella välfärden ska fasas ut, verkar vara deras modell. Det sociala skyddsnätet levererar inte längre tillräcklig trygghet: omkring 42 procent av de försäkrade, eller nästan 2,2 miljoner personer, har slagit i sjukförsäkringens tak och har därför en lägre ersättning än 80 procent av sin inkomst.
Ska standardtryggheten kunna räddas krävs det i första hand en takhöjning, men också att ersättningsnivån på 80 procent blir enhetlig (efter ett år är den 75 procent) under hela ersättningsperioden.
Det är alltså hög tid för Socialdemokraterna att förverkliga löftet i valmanifestet för 2014, och höja taket i sjukförsäkringen till tio basbelopp. Då är det möjligt att se skillnad mellan de olika partierna och Socialdemokraterna visar att arbetarrörelsen vill ha ökad jämlikhet. I motsats till dem som vill fortsätta utarmningen och bygga ut ojämlikheten i samhället.
Apropå ojämlikheten kommer det nu en massa rapporter om hur inkomstskillnaderna ökar.
Cheferna för de 50 största svenska företagen tjänade i snitt 18,4 miljoner kronor 2014, enligt LO:s årliga rapport om löneskillnader.
Det ger en daglig vd-lön på 50 460 kronor, vilket kan ställas mot medianlönen bland arbetare som samma år låg på 308 640 kronor per år.
Det innebär att det tar 6,1 dagar för en topp-vd att tjäna in en arbetares årslön. Och exakt en månad senare, den 6 februari, har toppdirektörerna tjänat in statsministerns årslön, som 2014 låg på 1,9 miljoner kronor.
Sedan har samma personer som har dessa toppinkomster mage att påstå att löneökningarna ska hållas nere när vi nu ska förhandla löner, så nog behövs det mera jämlikhet i vårt samhälle.
För övrigt anser jag att det finns för många fackföreningsfientliga och fascistiska partier.