När SD röstar med Alliansen är det inte bara rasismen som avslöjar dem, utan också föraktet för löntagarnas arbete med att bygga en gemensam välfärd.

Ja äntligen, så kan man ropa ut när vi nu tillsammans med 13 andra LO-förbund har kommit överens om att vi ska föra samordnade förbundsförhandlingar inför avtal 2017. Det är en framgång för den svenska avtalsmodellen där vi gemensamt ska se till att det blir en låglönesatsning som ska ge mest till dem som har minst.

Vi prövade detta i samband med avtalsförhandlingarna 2007, och det gav faktiskt resultat. De som tjänade minst fick de största löneökningarna i procent räknat.

Men nu är ju inte lön allt, säger vän av ordning. Nej det handlar faktiskt också om inflytande: över hur löner sätts, arbetstider förläggs, arbetstidsförkortningar läggs ut, anställningstrygghet, mängden entreprenörer och inhyrda på jobbet. Så givetvis så ska detta också in i sitt sammanhang. Pappers kommer att föreslå en avtalslista till förbundsmötet i slutet av november, där kraven på ett nytt avtal ska mejslas fram.

I förra krönikan skrev jag om att det är rötmånad i politiken, under hela året numera, och det håller i sig. Den 30 november ska riksdagen rösta om det ska finnas krav på lön och arbetstid motsvarande kollektivavtalsnivån för upphandlingar som betalas med skattepengar. Det kan tyckas vara en självklarhet, men icke. Nu kommer Alliansen ihop med SD att rösta emot detta, för de anser inte att det behövs. Det ska fortfarande vara fritt att dumpa villkoren.

Högeralliansen anser att det hindrar den fria rörligheten om det ska krävas lön och arbetstid efter kollektivavtalet. De tycker att det är rimligt att en chaufför som kör färdtjänst tjänar 27 kronor i timmen.

Ja, rötmånaden håller i sig. Alliansen har slagit sina påsar ihop med SD som nu gör gemensam sak emot Sveriges löntagare.

Vilka är de här människorna? De stödäter på restauranger som saknar kollektivavtal och vill avskaffa första maj som helgdag. De menar att arbetare har för många rättigheter, som att ”gå på lunch, ha lönen insatt på konto, dricka kaffe och allt möjligt”. Om detta kan vi läsa i Mats Wingborgs utmärkta bok, Den blåbruna röran, som beskriver SD:s ekonomiska politik. SD har helt enkelt fallit för fjäskandet, och de fjäskar vidare med kapitalisterna i välfärdsföretagen genom att bjudas på luncher och champagne, och som tack genomför de deras politik.

Många svenska löntagare lyssnar på kritiken mot SD:s rasism och tänker: Ja, ja, men skit samma. Om de är emot de andra partierna är de i alla fall för mig. Men det stämmer inte. SD försöker riva ner allt det som arbetarrörelsen byggt upp. De trampar på dig som genom otaliga skift i pappsalar, sodahus och mekaniska verkstäder bidragit till att bygga vårt välstånd. Hade de älskat Sverige, borde de väl älska det som är speciellt med landet: vår välfärd, solidaritet och våra kollektivavtal.

För övrigt anser jag att, ja ni vet.